Skenehelgen – att sträcka sig lite, och kanske lite till!

Det var nog detta som blev betecknande för vår underbara spelhelg i Skene i juli – att alla tog på sig olika små eller större utmaningar, sträckte sig, och växte! Och vilket underbart, lite små hemligt leende detta ger upphov till när det sker! Ja, många sådana leenden syntes under helgen!

Många tog sig an utmaningar i form av för dem ovana byten mellan olika klaver eller instrument – eller bådadera. För min egen del hade jag hållit mig ganska fast till min trygga tenorgamba länge. Det fanns ju så många andra närvarande som spelade andra storlekar så mycket bättre än jag, och därför kändes det onödigt att aktivt ställa mig i kön till att spela annat. Men så kom vi till sista passet, och då plötsligt kändes det rätt – till och med blev det en grupp där det faktiskt behövdes någon som kunde ta sig an en liten diskantgamba. Och det gick – betydligt bättre än förväntat för min del – att omsätta helgens spelerfarenheter i fullt acceptabelt, till och med njutbart, diskantspel. Då var det nog jag själv som gick med det lilla hemliga leendet!

Det fanns ju några bland sällskapet som redan vid starten syntes och hördes behärska en hög nivå i färdighet och musikalitet, i alla fall från den genomsnittliga gambistens synvinkel. Man kan då undra vad dessa duktiga gambister kunde hitta på för att sträcka sig mot nya mål. Ja, det blev något av det också! Sent på lördagskvällen, när det blev olika små frigrupperingar för att uppfylla olika önskemål, hördes en röst som sade: “Nej men jag vill sträcka mig lite – testa någonting svårt!” Då försvann en liten fin grupp på fyra ut i den centrala hallen med den stora akustiken, och satte sig för att spela. Det blev fantasior av Purcell – en genomläsning. Vi andra satt fortfarande och spelade åt våra håll, och njöt också av det, men var hela tiden medvetna om att det lät riktigt fint från stora hallen. Så småningom började vi alla krypa nästan ljudlöst fram och sätta oss för att lyssna. Det blev magiskt, andaktsfullt, våra hakan föll lite i förundran, håret reste sig i nacken. Allting bara föll på plats i denna underbara musik! De fyra fina gambisterna sträckte sig åt alla håll. Medlyssnandet och gensvaret i samspelet lockade fram så mycket läckert, subtilt, balanserat – vi som lyssnade fylldes av rysningar! Och gissa vilken sorts leende syntes stråla fram från de fyra ansiktena efteråt … Jo, det var det där lilla hemliga “jag sträcker mig och växer”-leendet!

Stort tack också till Stefan Holmberg för alla fina bilder du tog, varav några är representerade här, och andra riktigt fina bilder finns på hemsidan. Alla som deltog i helgen har fått av Stefan en länk till samtliga bilder.

Glöm inte att vi har även en Facebooksida. Där finns det ytterligare inslag och bilder från helgen.

Ordförande Jeanette


En liten betraktelse

För ett par år sedan hjälpte Johan Hedvall mig med justeringar av min basgamba. Jag tänkte väl då att jag skulle bli en flitig övare på instrumentet. Så blev det inte riktigt… Jag köpte i alla fall strängar från Aquila och skrapade lite, men nåt riktigt övande blev det inte.

Plötsligt läste jag att föreningens årsmöte skulle hållas i maj, både i Stockholm och hos Allan Fagerlund i Skene. Där skulle också ges möjlighet till ensemblespel. Nu är det dags, tänkte jag och åkte till Skene. Ensemblespel blev det.

För trettio år sedan spelade jag rätt mycket gamba. Det visade sig nu med all önskvärd tydlighet att mina gambafärdigheter hade ärgat betydligt. Det kom väl inte som en direkt överraskning. Jag spelade som en kratta, enkelt uttryckt. Det var kul att träffa Allan och han hjälpte mig med stråktagling, sprickreperation och strängval. Lite mosig i hjärnan åkte jag hem till Göteborg.

Spelhelg i Skene. Det lät bra. Nära Göteborg. Lite spänd var jag allt när jag åkte på fredagskvällen. Hur ska det gå? Är jag en verklig sopa? Vad ska dom andra tycka? Det var roligt att träffa alla glada gambister och jag sattes genast framför noterna till Tenor 2 i altklav. Suck. På något sätt kom jag igenom Holbornes pavane, och mitt självförtroende steg en liten aning.

Jag återvände hem, upplyft i anden. Med glada kamraters hjälp tog jag mig igenom hela helgen, och jag kände mig faktiskt liiite bra. Det blev en veritabel vitamininjektion och jag ser fram emot nästa spelträff.

Tack Allan, styrelsen och alla fina gambister för en mycket givande helg.

Nu ska jag öva!

Hälsningar

Ingemar Anderson


Så glada vi alla blev för närvaron av två medlemmar från Norge!

Här några ord från Tove och Kåre

Når vi skal prøve å beskrive hvordan vi opplevde gambehelgen i Skene, finner vi at vi ikke klarer å uttrykke det klarere eller mer presist enn hva Thomas Mace gjorde i 1676, i sin bok Musick’s Monument. Så vi låner et sitat fra ham (i sitt blomstrende 1600-talls engelsk språk), og vil med dette takke alle, både dere som organiserte samlingen og dere som var med og spilte.

We had for our Grave Musick, Fancies of 3, 4, 5, and 6 Parts to the Organ; Interpos‘d (now and then) with some Pavins, Allmaines, Solemn, and Sweet Delightful Ayres; all which were (as it were) so many Pathettical Stories, Rhetorical, and Sublime Discourses; Subtil and Accute Argumentations; so Suitable, and Agreeing to the Inward, Secret, and Intellectual Faculties of the Soul and Mind; that to set Them forth according to their True Praise, there are no Words Sufficient in Language; yet what I can best speak of Them, shall be only to say, That They have been to my self, (and many others) as Divine Raptures, Powerfully Captivating all our unruly Faculties, and Affections, (for the Time) and disposing us to Solidity, Gravity, and a Good Temper; making us capable of Heavenly, and Divine Influences. … These Things were Performed, upon so many Equal, and Truly-Sciz’d Viols; and so Exactly Strung, Tun’d, and Play’d upon, as no one Part was any Impediment to the Other, but still (as the Composition required) by Intervals, each Part Amplified, and Heightened the Other.

Tove og Kåre